Omogna reklamare imiterar. Mogna reklamare stjäl.

Var går gränsen mellan influens och stöld? Och när vi har samlat på oss tillräckligt med influenser, hur hittar vi inspirationen för att göra något bra av det?

Har ni läst Franz Kafkas Förvandlingen? Hur det än är med den saken känner ni säkert igen den kultförklarade starten: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” För Kafka betydde starten allt. Han letade och letade efter en fantastisk början och sen lät han berättelsen rycka tag i honom, ta med honom precis dit den ville – hans fingrar var bara slavar som dansade med. I det här fallet utvecklades Förvandlingen till en historia om hur Gregor, efter att han förvandlats till insekt, bit för bit förkastas av sin familj. I en scen försöker hans pappa ta livet av honom genom att bombardera honom med äpplen. Varifrån kommer galna idéer som de här?

En del påstår att Förvandlingen är självbiografisk. Att Kafka fiskat i sin egen historia och klätt den i absurd skrud. Författarkollegan och beundraren Albert Camus menade att skruden är det väsentliga, att Kafka var en observatör av det absurda i tillvaron och att han satte det under existentiell lupp – precis som Camus själv. Vännen Max Brod menade att berättelsen var religiös, andra att den hämtade stoff från kapitalismen. Psykoanalytiker har tolkat det som att Kafka var upptäcktsresande i det undermedvetna.

Kanske är alla gissningar rätt? Vi plockar ju lite härifrån och lite därifrån. Ibland handlar det om ren stöld. Vi stjäl och kallar våra stölder för influenser. Och det är inget konstigt med det. Det är till och med fullkomligt accepterat. ”Good artists copy, great artists steal,” som Picasso sa … eller om det var Steve Jobs eller Igor Stravinskij eller T.S. Eliot? Det verkar oklart vem som har sagt vad och vem som stulit från vem.

Manusförfattaren och filmregissören Jim Jarmusch är inne på samma linje.
”Stjäl från allt som inspirerar eller stimulerar din fantasi. Sluka gamla filmer, nya filmer, musik, böcker, målningar, fotografier, dikter, drömmar, lösryckta samtal, arkitektur, broar, vägskyltar, träd, moln, vattenmassor, ljus och skuggor. Stjäl bara från det som talar direkt till din själ. Om du gör det kommer ditt arbete (och det du stjäl) att vara äkta.”

Det finns en liten fin bok på temat som heter Steal like an artist. Författaren Austin Kleon uppmanar till stöld, och rekommenderar tydliga strukturer för det. Han skriver saker som:
”Stjäl inte bara stilen, stjäl tanken bakom den. Du vill inte se ut som dina förebilder, du vill tänka som dem. Skälet till att du ska kopiera dina förebilder och deras stil är att du på så sätt kanske kan få en liten inblick i hur de tänker. Det är dit du verkligen vill komma – att tillägna dig deras sätt att se på världen. Om du bara härmar ytan av någons verk utan att förstå tanken bakom det, så kommer ditt verk aldrig bli mer än en billig imitation.”

Boken är proppfull av kreativa genier som backar upp honom.
David Bowie: ”Den enda konst jag någonsin kommer att studera är den jag kan stjäla ifrån.”
Japanske designern Yohji Yamamoto: ”Kopiera allt det du älskar. Kopiera, kopiera, kopiera. I slutet av kopierandet kommer du att hitta dig själv.”
Filmregissören Jean-Luc Godard: ”It’s not where you take things from – it’s where you take them to.”
Och så T.S. Eliot som förstås broderar ut det: ”Omogna poeter imiterar; mogna poeter stjäl; dåliga poeter vanställer det de tar och goda poeter gör det till något bättre, eller åtminstone något annorlunda. Den goda poeten svetsar ihop det han stulit till en känsla av helhet som är unik, helt annorlunda än det som det rycktes ifrån.”

Läs boken. Sno ur den. Lär dig konsten. Håkan Hellström behöver inte göra det, han bemästrar det här till fullo, han är en fullfjädrad fullkomligt tjuvaktig konstnär. Ibland är han den mogna poeten (till exempel med The Jam-raden sluta drömma om det ljuva livet). Ibland är han den dåliga poeten (Du kan gå din egen väg). Inte sällan får han skit för det. Men han ska också hyllas för sitt tjuveri, för ofta är han den goda poeten (Jag har varit i alla städer).

Okej, vi plockar fram ett gäng riktigt dåliga, och samtidigt grymt framgångsrika, poeter innan vi byter influens mot inspiration: klädmärket Supreme, som snott hela sin grej från konstnären Barbara Kruger. Och trots det har de inga problem med att stämma de tjuvar som i sin tur stulit från dem. Till slut fick Barbara nog och sa: ”Ridiculous clusterfuck of totally uncool jokers. I’m waiting for all of them to sue me for copyright infringement.”

Det här är förstås lika utbrett i reklamvärlden. Som när Grey i somras var mogna poeter och reciterade Walt Whitmans dikt Song of the Open Road i en fantastiskt fin film för att sälja Volvobilar. Och vi snor ju också av varandra. Dåliga reklampoeter vinner guldpriser på rena plagiat. Men hur undviker vi att vara dåliga? Hur hittar vi inspiration till att bli goda tjuvar? När vi har alla våra influenser, hur väcker vi liv i dem, hur tänder vi gnistan?

Det finns bara två sätt att göra det här. Du kan göra det själv, och du kan göra det med andra. Musikern Brian Eno är inne på det senare. Istället för genius pratar han om scenius, om olika scener där den samlade intelligensen av en grupp människor är det som får saker att hända, snarare än att det dyker upp ett underbarn från ingenstans och förändrar historien. Han berättar om Picasso, Kandinsky, Rembrandt och Giotto och att de hittade scener där konstnärer, samlare, kuratorer, tänkare, teoretiker och fashionistas, alla möjliga konstnärsmänniskor samlades och skapade ett sorts ekosystem av talang. Och ur det ekosystemet skapades fantastisk konst.

I ett fint Ted Talk är Steven Johnson, som skrivit boken Where Good Ideas Come from, inne på samma spår. Han börjar sitt Talk med att snacka om kaféer och att kaféer till och med var födelseplatsen och modern för hela upplysningstiden. De allra första kaféerna betydde så mycket, inte bara för att de serverade kaffe och te istället för alkohol, vilket var det enda folk (åtminstone engelsmännen) drack på den här tiden; till frukost, till lunch, till middag, till kvällen. Inte bara för att man alltså fick folk att sluta supa som galningar, utan för att kaféerna också blev ett ställe där folk kunde träffas – där idéer kunde ligga med varandra, som Johnson uttrycker det. Glödlampan, snilleblixtarna, att man får ett äpple i huvudet och så pop … Arkimedes ligger i badet och upptäckten sköljer över honom som från ingenstans och han blir så till sig att han spritt språngande naken springer ut på gatan och skriker heureka … Johnson menar att det inte fungerar så.

Till att börja med har Johnson sin kaféteori om att idéer poppar i kaotiska miljöer där människor råkar ut för intressanta och oväntade sammandrabbningar med folk från olika bakgrunder. Men så har han också en idé om att stora idéer är långsamma, att de har lång kläckningstid. Han kallar dem för långsamma föraningar och berättar att Darwin gärna berättade att han kom på sin teori om det naturliga urvalet som från ingenstans, att något helt plötsligt tände glödlampan. Men, säger Johnson, när forskare tittat tillbaka på Darwins anteckningar har de upptäckt att han hade teorin på papper i flera månader innan uppenbarelsen.
”Skapa miljöer där de här långsamma föraningarna tillåts leva och att hitta miljöer där människors föraningar får ligga med andra människors föraningar,” säger Johnson.

Johnson vacklar verkligen mellan genius och scenius. Han säger att de flesta idéer föds i det kaotiska rummet, men hans exempel berättar om genier som fått sin inspiration (efter en lång tids föraningar) ensamma vid skrivbordet (eller i badkaret). Mellan raderna är han inne på någon sorts växling mellan att vara ute och hämta influenser, och att låta inspirationen gnistra till i ensamhet. Eller tvärtom, när genierna börjar själva och sen går ut och umgås och låter sina idéer ha sex med andras. Han är inne och rotar i det klassiska författarskapet. Som när Jack Kerouac spenderar år efter år längs vägarna med sina galna kompisar som är ett sällskap brinnande genier, men utan att kunna få ur sig On the Road. Kerouac samlade och samlade, fyllde sina anteckningsböcker, men det var först när han återvände hem och isolerade sig som han lyckades få texten ur sig i ett enda maniskt svep. Men hur lyckas man med det, hur lyckas man finna sin inspiro i ensamhet?

Det finns några klassiska knep. Ett av de allra bästa: att sluta tänka. Att sätta hjärnan på autopilot. När vi håller igång i vardagen snurrar skallen på högvarv, vi tar tusentals beslut varje dag och våra överlevnadsinstinkter och varningssignaler skriker så högt att våra kreativa impulser, som lever på en lägre frekvens, inte har tillräcklig kraft att göra sig hörda. Därför gäller det att göra något som sätter hjärnan i viloläge, så att den inte behöver oroa sig så mycket. Ställ dig i duschen. Diska disken. Gå ut och gå. Gör något, så att hjärnan inte stänger av helt, men gör något som inte kräver dina tankar. Meditera är alltså inte tricket, då kopplar du bort skallen helt. Det semi-meditativa tillståndet är nyckeln.

Det är det här avslappande tillståndet som gör att vi ofta får idéer precis innan vi somnar, när kroppen och hjärnan är på väg att stänga ner. När vi dansar limbo mellan vakenhet och sömn, då har vi kanske allra bäst förutsättningar att hitta våra galnaste och bästa idéer. Salvador Dali och Thomas Edison satte det i system. Edison brukade hålla stålkulor i sin hand över en plåtskål så att han alltid skulle vakna i ett ryck om han skulle somna. Dali sysslade med någon sorts balansövning med skedar.

Men den store läromästaren var Franz Kafka. På dagarna arbetade han som tjänsteman på Arbetarolycksfallsförsäkringsanstalten. Och eftersom han ville skriva sina verk i långa svep, för att historien skulle kunna rycka med honom, innebar det många sömnlösa nätter. Till slut kunde Kafka på egen hand framkalla hypnagoga tillstånd, ett tillstånd mellan vakenhet och, inte sömn, utan dröm. Kafka klev in i den här sortens vakendrömmar där hallucinationer är vanliga och han skrev Förvandlingen i de hypnagoga drömmarnas land om nätterna mellan den 17 november och 7 december 1912. I sina dagböcker skrev han om ”kraften hos mina drömmar som redan strålar in i mitt vakna tillstånd innan jag somnar.”

2016-09-23

Andreas Kjäll | Copywriter